VII: Minnesfragment x III.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag behöver vila
ro
vila
ro

Hur är det att vara ledig
frågar du

Min hjärna känns som bly
och jag vet inte

När jag vaknar gör jag det i ångest

Hur bottenlöst
livet
ter sig

När sorgen kommer över mig
och jag spinner vidare i tanke
på tanke på tanke på tanke

(Ett livslångt ältande)

Jag längtar efter att kunna somna
men hur hanterar en insomnia
när hjärnan snurrar på högvarv

Och jag frågar mig,

hur
var
kommer jag att sluta –

Du beskriver känslan: jag kan inte befinna mig bland människor idag, hur
hur
hanterar en sig själv bland människor när en inte vet hur en ska orka leva.

En trötthet som inte går att beskriva med ord; det är som att jag
känslomässigt
levt flera liv

Och sedan:
ångest. trötthet. likgiltighet.

Ångesten är en kroppslig upplevelse

När den intar mig
gör den det med tröttheten.

Ingen historia utan sorg,
kanske är det så det är

Att gräva upp en begraven stad; minnen är som gamla manuskript
som skrivits om skrivits om skrivits om

Den mänskliga själens ruiner,
lager av utkast, fragment,
minnen

Jag rotar i mitt inre arkiv,
ett samtal med det förgångna

Hur nagiverar jag
i mitt hav av minnen –

(Scenerna om hur livet skulle bli: det som gått förlorat)

Och jag inser: ett fullbordat sorgearbete
kräver

en andra död.

VI:

En skiss på ett nytt liv
berättar du om

Du har påbörjat den nu,
ditt stora projekt
som ska tillföra mening

betydelse

åt, till
denna usla värld

Du berättar om
skrivandet,
hur det ter sig så
naturligt
för dig

Naturligt och nära,
en exitutgång vid begynnelsen
av flera års
panikångestattacker

När de börjar
blomstra

På gränsen,
ett kulminerande

Du och jag –

En strålande
explosion, kombination

destruktion –

Fragment av våra inre önskningar,
själsdjupet när jag öppnar
min dörr för dig,

min värld.

V: Att förlora mina rötter.

Jag ska introducera ett nytt alfabet
ett som sådana som jag,
du,
ett 2000-talets

Vi

kanske,
en dag,
kan förstå

För vi skapar våra egna språk
bygger nya plattformar

raserar

det ovidkommande,
ett selektivt välkomnande

och en utopi om acceptans av varandras säregenheter

(när vi egentligen inte vågar inse varandras motsvarigheter)

Så istället vänder ni er till de Rotlösa
sådana som jag,
du

(ett 2000-talets Vi)

och lämnar oss utan mänskliga villkor
för vi

balanserar, kontrakterar,
vi har ingått i ett avtal med er nationaldrakt; ni har krav på oss

Lite extra exceptionella, eminenta, magnifika

Snälla, bara lite mer –

Men efter ett tag brister det
för ni lämnar oss inget annat val
än att

Rasera ramar, bygga broar
konstruera kaos

eller vad ni kallar för kaos –

I vår nyanserade,
toleranta
multikulturella

verklighet.

IV: Insomnia Nervosa.

Tystnaden lever inom mig

Ni har tvingat mig att
internalisera
den –

Jag har ägnat år av mitt ingenmansland
i libido,
en färdigplanerad rustning

Jag har ägnat åratal till sublimering

Förandliga, implodera, producera
defekter –

Den klibbande känslan klockan tre noll sju
efter timmar, kalenderår av insomnia,

nervosa.

(Alla dessa latinska ord som slutar på
a

Vackra,
eleganta

När ska de gestalta smärtan
de i grunden

skildrar.)